Vad har hänt med ”skatteparadisen”.

Jag läser om hur ”skatteparadisen” kläms åt och försvinner, om ”skattesmitare” som kryper till korset och tar hem pengarna, och om ”hemliga förmögenheter” som avslöjas.

Men varför gav dom upp så lätt? Svaret är enkelt, det var till deras och kundernas fördel, men inte av anledningen de flesta tycks tro. De som ville ta hem sina pengar har nu ett bra tillfälle att göra just det, med minimala kostnader. Dom som ville fortsätta att skydda sina tillgångar mot insyn har nu bättre och vattentäta metoder att tillgå.

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Hela mitt liv har jag sysslat som ingenjör och jurist med internationella frågor, både inom teknik, finans och affärer. Det här har länge varit väntat och är i sig inget nytt.

Redan för kanske 20 år sedan började jag råda kunder att undvika att etablera eller använda ”hemliga” bank konton, företag eller stiftelser. Det var redan då helt klart vad som höll på att hända. Konkurrenter, företags spioner, industri spioner, kriminella, och skattemyndigheter hade redan börjat utveckla metoder och kanaler att komma över information som kunde användas i finansiellt vinst syfte.

Man kanske inte kunde använda stulen information, men den visade var man kunde gå och gräva. Sedan användes konventionella metoder för att underbygga åtgärder för att komma åt medlen och spärra in den förmente försyndaren.

Det gällde nu att se till att banken inte har någon information om vem som äger medlen. Då kan informationen inte stjälas och missbrukas. Kopplingen till den riktiga ägaren måste finnas utom räckhåll, och absolut i en annan jurisdiktion and den finansiella institutionen eller ägaren, och lagras på ett sådant sätt att den inte lätt kunde åtkommas.

Grund filosofin till metoden blev flera. Till exempel ett cell nätverk där cellerna bara hade information av karaktär ”need to know”, eller typen i den klassiska spion thrillern, fem personer har vardera fem siffror av en sifferkombination och alla fem måste finnas i ett rum samtidigt för att kunna öppna dörren till kassaskåpet.

De här principerna omsattes sedan i teknologi och det har det gjort det mycket enkelt att administrera.

Redan för kanske tjugo år sedan började vedersakare utveckla metoder att komma åt informationen. Metoderna har varit många.

1. Infiltration. Samma metod som den tyska regimen 1933 använde mot Schweiziska banker. En speciellt utbildad person tar anställning i banken, och stjäl information.

2. Mutor. En redan anställ i beroende ställning, kanske en narkotika beroende eller person hemfallen till spel får betalt i gengälld mot att lämna ut information.

3. Slarv. HSBC blev i Storbritannien kraftigt bötfällda för att a ”tappat bort” kund information.

4. Stölder.  Betalda kriminella gör beställnings inbrott och stjäl till exempel back-up tapes eller tar kopior med kund data och överföringar. Vi har sett flera exempel på det de sista åren.

5. Elektronisk infiltration. För ett par år sedan var jag personligen med om att uppdaga att en amerikansk leverantör av mjukvara hade byggt in system som levererade information till en server is USA när banken skickade up elektroniska kontobesked till sina kunder via mejl.

6. Hacking. Professionella hackare på platser som Ukraina anlitas mot betalning att hacka sig in i banken för att stjäla information eller avlyssna webb kommunikation.

7. Trojans. Trojans placeras på datorer som tillhör bank personal eller kunder, och sänder ut information. Nyligen hörde vi om en Trojan som heter ”Zeus” och användes förra året för att länsa en hel del bank konton. Originalet skrevs tidigare av amerikanska FBI. Ett program som skrevs av Microsoft döptes till COFEE eller “Computer Online Forensic Evidence Extractor”. Avsikten var att det skulle placeras av myndigheter på personers datorer, till exempel vid en inspektion vid gränsen, och automatiskt rapportera om aktiviteter. Det tog inte länge förrän programmet var allmänt tillgängligt på webben.

8. Avlyssning. Webben är en guldgruva för information. FRA lagen har nu gjort det legitimt att komma åt den och använda den. Tidigare måste man gå via hackare i andra jurisdiktioner som på uppdrag eller på eget initiativ tog fram den och fick betalt.

9. Telefonavlyssning. Det är mycket enkelt att ta sig in i växlarna eller placera avlyssnings program på intelligenta telefoner eller på datorer.

10. Nobel kriminalitet. Personer som överlämnar information som ”goda medborgare” för att stödja samhället och hjälpa till att skydda det mot skatteflykt, som när en tidigare medarbetare på schweiziska banken Julius Bär överlämnade information om kontohavare.

Ofta är det dock så att sådana personer får rundligt betalt under bordet för att göra det. På så sätt gör man ”läckan” legitim. I verkligheten är det en betald stöld och dom som betalar är dom har mest nytta av informationen, myndigheter.

Avlyssning är oerhört enkelt. Under flera år arbetade jag för ett dotterföretag till telekommunikations företaget Bell Atlantic. Min uppgift var att analysera företags kommunikation och bygga matematiska modeller för att hitta effektivare lösningar. Det betydda att logga in på växlar i tele nätet och företagen och ladda ner stora filer som hade mängder med information som vem som ringde, vart, hur länge, start och början av samtalet, om telefonisthjälp hade erfordrats, var det data eller tal, och ibland analysera innehållet. Jag behövde aldrig fråga efter lösenord för det var samma enkla lösenord överallt för att göra det enkelt för teknikerna att arbeta. Även enkelt för obehöriga naturligtvis.

I fallet med Julius Bär banken var max straffet 6 månaders fängelse, normalt villkorligt, och 15,000 kronor i böter,. Resultatet blev villkorliga böter, med andra ord, ingenting. Det var ”gratis” att stjäla informationen.

Stulen kund information

Man kan knappast undgå att observera att personen som stal kundregistret i Liechtenstein fick USD 5 millioner för besväret, och myndigheter har öppet offererat omkring USD 25 milioner för sådan information, så om en person som Rudolf Elmer hade fått erbjudandet om pengar under bordet, och sedan läckte informationen på ”samvetes grunder” skulle han ha gjort en ganska bra affär när straff satserna är så små.

Det kan tyckas underligt att banker i bankcentra runtom i världen, dom som kallas ”skatteparadis” i propagandan, till synes så lätt skriver på avtal att lämna ut information. Det är alltså inte konstigt alls. Det går ju inte att skydda informationen ändå, så man kan likaväl rycka undan mattan för kriminella informations tjuvarna genom att skriva under avtalen. När det gäller att göra informationen om kontohavare tillgänglig gör det alltså ingen skillnad, skillnaden är att myndigheterna inte längre behöver mellanhänderna och det gör lite svårare för dom kriminella till exempel.

Eftersom många av dom skatter som var den verkliga orsaken till att dölja pengarna nu har avskaffats i Sverige så blir det alltså en ganska god affär och billigt för svenskar att nu göra en självrättning och ta hem pengarna.

För dom som inte vill göra det finns nya och bättre metoder. Som en hypotes och fiktiv illustration.

Sven Svensson i Svedala hade tidigare ett hemligt konto med DEF banken i ”skatteparadiset” X-landet. Nu öppnas ett nytt konto i samma bank. Det ägs av XYZ stiftelsen i ABC landet, och förvaltas av Joe Blow förvaltaren i DEF landet. Sven Svensson tillgångar förs via kanaler där man klumpar ihop många transfers så att man inte kan identifiera vems som är vems till det nya kontot. Sedan raderas Sven Svensson gamla konto från datorerna.

Joe Blow förvaltaren arbetar för Sven Svensson, ingen vet, och dom kanske inte ens kommunicerar regelbundet, och endast när Sven Svensson reser utanför Sverige. Joe Blow förvaltaren har redan fått instruktioner, och han har inte tillgång till medlen på kontot.

En tjuvlyssnare hos en myndighet upptäcker att Sven Svensson ofta kontaktat DEF banken, och det låter ju misstängt. Kanske är han skattesmitare. Man kan inte se innehållet i kommunikationen för det är krypterat.

Skattemyndigheten tipsas och kontaktar DEF banken och begär ut all information om Sven Svensson med stöd av skatteavtalet. Bank byråkraten kan bara meddela att det inte finns någon information om någon kund som heter Sven Svensson.

Skattemyndigheten gör nu en raid hos Sven Svensson och beslagtar has dator. Där finns ingenting. Han använder så kallade ”Live CD” som inte lämnar efter sig någonting på datorn och dess hårddisk. Systemet använder inte alls hård disken. Papper och digitala minnen innehåller heller ingenting av intresse.

Sedan studerar man Sven Svenssons kommunikation. Vart har han ringt, till vem, men hittar ingenting av intresse. Sven Svensson ringer mycket över hela världen, Joe Blow finns ju med där, men är endast en av tusentals ointressanta utländska kontakter.

Då går man ut och kollar kreditkort och ATM uttag. Där finns ingenting. Bland millioner uttag finns hel del uttag från något som heter CUBE stiftelsen, men inge koppling till Sven Svensson alls. Man måste ge upp.

Framgångsrike entreprenören Sven Svensson blir förstås ur-förbannad över hur han har behandlats, packar, flyttar och tar med sig sitt företag till Schweiz.

Känns mönstret igen. Slutresultatet blir att Sverige förlorar.

Sverige måste nog tänka om snart. Deras system fungerar inte.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s