Vi besöker “fattig-Kina” i Drakens dal i västra Kina

Vi läser ofta hur journalister i Sverige skriver om dom fattiga på landsbygden i Kina och kritiserar Kinas ”diktatur” och ”enpartistat” som indirekt utan att explicit säga så beskylls och säges vara orsaken. En dag bestämde vi oss för att åka och hälsa på några av dom där stackars ”fattiga” människorna.

Vad som möte oss var en mycket radikalt annorlunda bild än den som svenska journalister har förmedlat till svenska folket.

Kartor är varken speciellt vanliga eller tillförlitliga i Kina, så jag spenderade en hel del tid med planeringen, att jämföra kartor med satellit bilder och gjorde en noggrann rutt planering för att kunna köra efter GPS.

Stora vägar är som oftast av mycket hög standard i Kina, men det gäller inte alltid dom mindre vägarna. Vägskyltar saknas som oftast helt, eller också så har dom inte ändrats på årtionden, medan själva vägen har byggts om, och alltså pekar skyltarna ibland åt fel håll, finns inte alls, så när inte GPS systemet räcker till i detalj är det bara att fråga sig fram.

Inte slutet på vägen, utan början

Till slut kom vi fram till den plats där vägen upp i bergens skulle börja. En gubbe pekade ut vägen. Det var bara att fortsätta rakt fram hela tiden. Plötsligt såg det ut som om vägen tog slut. Vi åkte tillbaka och frågade igen. Gubben såg road ut och försäkrade att det var faktiskt bara att fortsätta rakt fram hela tiden.

Han hade rätt, efter att ha kört genom vad som liknade ingången till en byggnadsplats, öppnade sig en smal, men utmärkt betong lagd väg.

Vi fortsatte upp i dalen som blev all smalare och berg sidorna allt lodrätare. Vägen förvandlades till en traktorspår ibland, och på flera ställen var den uthuggen direkt ur klippväggen.

Landskapet omkring oss blev alltmer trolskt vackert med en stilla ström i botten på dalen och då och då ett vattenfall, och höga, nästan lodräta, bergs sidor som ibland tyckets luta sig över dalen.

I skymningen nådde vi fram till vårt mål för dagen, en gammal handelsstation där man förfarande kunde övernatta. Priset var 80 kronor natten och det inkluderade maten, lokal kost som kunde tävla med vilken topp restaurang som helt, och man bjöd på lokalt vin.

Handels stationen ägs av en familj sedan flera hundra år tillbaka och nästa dag träffade vi familjens överhuvud, Mr. Long. Hans namn skrivs med det kinesiska skrivtecknet för ”Drake”. Mr. Long såg ut att vara i 50-årsåldern men något stämde inte eftersom han hade vuxna barnbarn. Det visade sig att han var långt upp i 80-årsåldern.

Mr. Long, familjeöverhuvud i en familj som ägt och bott här sedan många hundra år.

Han berättade för os om platsens historia. Jag var den första västerlänning som någonsin hade lyckats leta sig dit. Från början hade där funnits en mycket stor och aktiv handelsstation. Handelsmän kom med sitt gods på mulor och hästar från norr och från söder över bergen och handlade med olja, tyger, säd och verktyg. Då hade handelsstationen plats för 300 gäster. Det var nästan hundra år sedan.

Någon gång på 20-talet eldhärjades stationen och allt brann ner till grunden. Mr. Long tror han var omkring sex år gammal, men han har inte säker på årtalen. Hans far byggde om stationen, men i mindre format och den byggnaden står till idag.

Handels stationen som den set ut idag

Folk blir alltid mycket gamla i dalen, de flesta omkring eller över 100 år, och något som kallas pension finns inte. Latmaskar blir i stället utskällda som ”pensionärer”. Man arbetar till sin sista dag, och det är så folk vill ha det.

Att folk blir så gamla tror innevånarna beror på örter som växer i dalen. Det finns en livlig biodlare verksamhet, en del av självförsörjningen, vilda bin samlar in nektar och honung från örter, och honungen används i matlagningen. Dalen ligger isolerat, omgiven av höga berg, och forskare har upptäckt att där finns växter som inte finns på andra håll.

En gigantisk ekoxe hälsar på

Vi åker vidare upp i dalen och stannar på en bondgård för att fråga om vägen. Det är lunchtid och vi blir omedelbart inbjudna att stanna och äta. Det är tradition här upp, besökande får absolut inte åka sin väg på tom mage, och det är mycket oartigt att tacka nej. Efter maten ber vi att få betala för oss varpå husmor utbrister. ”Betala? För så lite. Det går inte för sig.”

Husmor

I det traditionella Kina är det husmor som styr och ställer i hemmet och har sista ordet i det mesta, och i mycket högre grad än västerlänningar kan föreställa sig. Vi insåg att det skulle nog vara lättare att övertala grindstolpen att dansa hambo än att få henne att ändra sig, en gång hon har bestämt sig.

Vi drog vidare upp i dalen och fick uppleva biodlingen på nära hand. Man hänger upp ihåliga trästockar på bergs sidorna, vilda bin slår sig ner där, sedan skördar man honungen som delvis säljs och delvis används i hushållet i matlagningen. Upphandlare kommer oregelbundet då och då och köper upp honung, och det ger en årsinkomst på några tusen kronor, som tillsammans med vad de yngre generationerna skickar hem från sina anställningar i de stora städerna utgör familjernas inkomst.

Gården där vi stannade.

Bikupan, den ihåliga stocken, tas ner från sin plats på bergväggen

Man använder rök för att göra bina mindre aggressiva

Honungen skördas

Husmor i den familjen hade att par problem som hon beskrev. Hennes son kom inte hem och hälsade på ofta nog tyckte hon, hennes man lade på hullet, hon ville ha en bättre tvättmaskin, och hennes 85-åriga mor vägrade att sluta arbeta. Gumman kom just hem och släppte en försvarlig last av insamlad ved på gårdsplanen som hon burit på ryggen. ”Bli pensionär – Bha”, fräste gumman, ”det är för lata stadsbor, och jag är inte ens gammal än.”. Sedan grep hon en kinesisk jordbruks hacka och började vända jorden i grönsakslandet.

Det finns gott om mat, samhället bygger mycket på naturhushållning, det finns ingen affär och inget annat att spendera pengar på. Då och då tar någon motorcykeln, tar med sig posten, och kör ner till bebyggelsen för att handla och hämta post. Bilar har man inte. Det finns ju inte mycket användningar av dom ändå. Elektricitet genereras av en lokal vatten kraft station.

Maten konserveras och lagras på traditionellt sätt. Några kylskåp använder man inte. Då förstörs smaken tycker man.

Vedeldade spisar, kanske inte det mest moderna köket, men om maten skall smaka rätt, då skall det tillagas här.

Det finns en telefon i dalen, på den gamla handels stationen, men alla familjer har TV som kommer gratis via satellit, inklusive ett par utlandsprogram, och många har Internet som också kommer via satelliter.

En kväll när mörkret hade fallit och när grannen bestämde sig för att gå hem, tog han en stycke bambu, krossade en änden till stickor, tände den i elden, och det blev hans ”ficklampa”. Folk trivs här, man lever gott, och det är lite av svensk Norrlands attityd, ”Vi flytt int”.

Vägarna här uppe är mer likt traktor spår. Här fick vi backa.

Ungdomen däremot dras till de stora städerna med drömmen om inkomster, framgångar, bil och status. Många blir besvikna.

Jag hörde en historia om en odalman som flyttade till storstan och verkligen lyckades och blev rik. Sedan flyttade han hem till sin hemby och startade en tillverkning där som gav alla som ville ha arbete. ”Spelar det någon roll egentligen” resonerade han. Det är ju ett gott liv vi vill ha, och kan det vara bättre än ha ett gott liv hemma.

Nästa dag fortsatte vi uppåt på den slingrande vägen som mer och mer kom att likna ett traktorspår, tills vägen helt tog slut och bara den gamla, nu nästan igenväxta, handelsvägen, eller stigen, tog vid, den som köpmännen hade färdats på i årtusenden med sina varor, hästar och mulor. Den används än idag, när innevånarna går och handlar i närmaste handelsbod, bara två mil borta. Den andra vägen, norrut, är det längre att gå, om man inte har något fordon naturligtvis.

Handels leden som den ser ut idag över bergspasset och där handlare i tusentals år har fraktat sina varor.

Efter en tid påbörjade vår återresa mot civilisationen. På vägen ner ur dalen mötte vi en samling 50-eller-så åringar på stora motorcyklar. Dom frågade oss om vi hade sett något bra ställe man kunde slå läger på. Jag påpekade att det fanns ett väldigt trevligt värdshus i den gamla handelsstationen längre upp. ”Värdshus!!”, exploderade killen. ”Om vi vill bo på hotell kan vi göra det hemma. Här skall vi leva vildmarksliv.”

Det evigt föränderliga Kina.

Väl ute ur dalen började det mörkna, men vi beslutade oss för att fortsätta hem dom 20 mil som var kvar. Utan GPS systemet hade vi aldrig kommit hem den natten, vägskyltar saknades nästan helt, men inte en enda felkörning.

Kinarummet i februari 2011

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s