Sällan har vi läst så mycket falska nyheter, vilda spekulationer, rykten och förtal som i samband med BBC´s äventyr i Kina. Låt oss försöka reda ut vad som verkligen har hänt.
Vi måste först förstå, och acceptera, att Kina fungerar annorlunda än väst.
Först, media fungerar inte som en övervakare av samhället i Kina som i Sverige. Det är fundamentalt i Kina, av bitter historisk erfarenhet som kostat miljoner liv, att ingen grupp, må det vara journalister, media, advokater, fackföreningar, eller vem det vara må, tillåts att inta en maktposition som kontrollerande mellanhand och filter mellan beslutsfattare och folket. Statsunderstödda media, motsvarande de som mottager mediastöd i Sverige, har skyldighet att oförändrat och fullständigt vidarebefordra beslutsfattarnas information till folket. Att filtrera, välja och mörka tillåts inte. Kommentera och kritisera får man göra, men inte förvanska. Återkopplingen sker genom en mängd kanaler, mest lokalt och som möten, kongresser, webb tidningar, vägg tidningar, privata samtal, osv. De flesta platser, folk, regioner, och byar, har olika syn på saker, och olika krav. Kina är otroligt mångkulturellt. De flesta lösningar behöver inte vara nationella, utan blir lokala.
Ett annat uttalande och regel är mycket viktigt. ”Chinese government rules governing foreign correspondents, which expressly permit them to interview anybody who consents to be interviewed.” “Permit”, medje, tillåta, och ”consents”, ger medgivande, samtycker. Det skall, tvingande, finnas samtycke, samstämmighet, och enighet, kalla det gärna tillstånd.
Det finns alltså ingen rättighet att intervjua, eller ens träffa någon, eller ens vara på plats. Det är ett privilegium med skyldigheter, inte en rättighet, medan västerländska journalister behandlar det som deras rättighet. Man skall ha medgivande och ”tillstånd”. Det är alltså inte tillåtet att hoppa på någon på gatan med rullande kamera och ställa frågor, man frågar om lov först, och respekterar ett nej. Hemmet är speciellt omgärdat av skydd, och typ Expressens ”hembesök” är kriminellt i Kina med personligt ansvar, liksom DN metoden att trakassera eller terrorisera folk genom att stå och hänga utanför, lämna lappar i brevlådan, eller banka på fönstren. Det kan bli fängelse och sparken och näringsförbud mot att i framtiden arbeta med journalistik. En ”journalist” i Kina är samma sak som ”ansvarig utgivare” i Sverige. Man skall vara registrerad och har personligt ansvar för vad som publiceras.
En annan skillnad är mycket viktig. Kina må ha 1.3 biljoner innevånare, men det betyder inte att det finns 1.3 biljoner helt fristående individer som oberoende av varandra fattar egna individuella beslut. Folken i Kina, det finns många, fungerar i grupper, som familjen, byar, grindstäder i städerna, kvarteret, folken, folkgrupper, religiösa grupper, osv. Det betyder att skall man göra ett reportage från en by, då skall man först inhämta samtycket från byrådet, familjen och individen. Man skall ha ”tillstånd”, det är inte bara att klampa in och köra. Speciellt inte för utlänningar. Visa respekt, följ reglerna, skrivna och oskrivna, eller försvinn.
Sedan har det i Kina varit kriminellt sedan 50 talet att sprida falska nyheter och falska rykten. Det var falska rykten och falska nyheter som eldade på inbördeskrigen och hetsade olika grupper mot varandra, som skapade lidandet och förstörelsen mellan 1912 och 1949. Miljoner förlorade livet. Släktingar, vänner och överlevande finns med oss idag. Få vill återvända till de tiderna. Lagen har skärpts flera gånger, senast 2014. Västerländska media och journalister bryter vanemässigt mot detta, och många blir portade eller ombedda att lämna landet frivilligt. Tyvärr gäller det samtliga svenskar som rapporterat från Kina. I alla länder måste man följa landets och ortens lagar, även om man inte samtycker. Det gäller även i Sverige. Är man i Sverige skall man följa svensk lag och anpassa sig till svensk kutym, det är inte frivilligt. Samma sak i Kina.
Det finns åtskilliga kanaler och sätt att påverka beslutsfattare i kollektiva, individuella och personliga frågor i Kina, och de flesta har ingen motsvarighet i Sverige. Den mest kända utomlands är att göra en petition direkt till regeringen i Peking. Den härstammar från lång tillbaka i tiden, från kejsartiden, och är inte en lagstadgad rättighet utan en traditionell allemansrätt. Tyvärr missbrukas den ganska ofta. Folk åker till Peking och kräver att få träffa XiJinping för att klaga på busstiderna, och blir arga när det inte går. Man blir hänvisad till de otaliga andra vägar som finns på lägre nivåer för att få rättelse.
Samma sak i Sverige, det går inte att åka till Stockholm och kräva att få träffa statsminister om man inte är nöjd med kommunens beslut. Man blir hänvisad till normala kanaler, även så i Kina. Sedan missbrukas den rätten mycket ofta. Individer försöker driva igenom sin personliga vilja, ofta mot lagen, genom att starta drev eller skapa oroligheter för att nå sina privata personliga mål. Man accepterar bara sin egen personliga bedömning och uppfattning av rättvisa, inte någon annans. Därför sätts dom ibland i husarrest. Många länder i väst och EU gör samma sak, kända orosstiftare omhändertas innan dom tillåts ställa till oreda vid vissa känsliga tillfällen. Domstolarna har börjat fungera ganska bra i Kina och utnyttjas alltmer flitigt i dispyter om både det ena och det andra. Domstolarna är oberoende och fungerar mycket olika svenska domstolar, men vi återkommer om det ämnet i en annan artikel.
Ett annat fenomen som få västerländska journalister respekterar eller ens känner till är att byar och småstäder på landsbygden i Kina ofta traditionellt anser sig vara autonoma. Man flyttade inte runt ofta i det gamla Kina, och lokalt utvecklade man genom århundradena sina egna system av vandel, uppförande, lagar och bestämmelser, vilka som regel aldrig ens blev nedskrivna. Det finns byar, stammar och klaner i Kina som aldrig har accepterat att lyda under Peking, och en del har haft självstyre i århundraden, Hani folket till exempel.
Reaktionen i Yang Qinghua´s by Xindu village är typisk, man anser sig ha rätt att porta vad man ser som ovälkomna provokatörer och bråkmakare som dessutom inte följer det lokala spelets regler och bryter mot lagen, som byn ser det. Går man tillbaka till kejsartiden, då avrättade byarna kringresande bedragare och tjuvar som tagits på bar gärning, efter en lokal rättegång. Det gör man inte längre, men rätt och fel sitter mycket djupt i kulturerna, och att vara utländsk journalist ger inga extra privilegier. Snarare tvärt om. Man skall följa det lokala spelets regler, inte ta med sina egna.
Kinesiska journalister är högt respekterade och betrodda i Kina, motsatsen mot svenska, bäst betrodda och respekterade i hela världen, och det ställs krav, fundamentala journalistiska krav, mycket lika de som det en gång var i Sverige. Det finns en accepterad etik, som i Kina är lagstadgad. Man får inte arbeta eller uppträda precis hur som helst. Man måste visa respekt, och respektera andra, även, och speciellt, som journalist. Västerländska journalister i Kina har blivit rent ut hatade, föraktade, och är djupt misstrodda av allmänheten för sina frekventa falska nyheter och falska rykten och information man sprider om Kina. Artiklarna som skrivits om BBC teamets erfarenhet ger in rik flora på förtal, spekulationer och falska nyheter.
Orsaken till att BBC teamet attackerades kan vi se på videon. Man körde helt enkelt provokativt mikrofonen i ansiktet på lokalbefolkningen med kameran påslagen och provocerade dom, som byfolket uppfattade det. Den som går nedför gata och spottar folk i ansiktet råkar förr eller senare ut för en rejäl snyting. Det var det som hände, om lokalbefolkningen såg det. ”Poliserna” var antagligen lokala ordningsvakter, uniformerna är förvillande lika, och vad BBC teamet gjorde och hur man uppträdde var alltså sett som brottsligt och utan ”tillstånd” och ”olagligt” av lokalbefolkningen, och att erkänna och be om ursäkt är en frivillig bestraffning enligt synsättet i Asien, även i Korea och Japan. Samma sak gäller i till exempel Australien, anser sig någon förtalad (defamation) kan den förment felande offentligt be om ursäkt, rätta, och då tar domstolarna inte upp fallet.
Vi som är mycket familjära med omgivning i Kina ser även andra aspekter som svenskar inte lägger märket till. Den video man har publicerat är en hopklippt produkt på samma sätt som vad Fox fick pudla för och vad som kallats oseriöst och oetiskt. Det är samma metod som välkända ”Granskning Sverige” använder, man plockar ut valda delar av materialet och fogar ihop det för att uppnå en på förhand avsett intryck.
En annan iakttagelse är mer spektakulär. Kvinnan ville petition regeringen i Peking, varför använder hon då engelska, och perfekt engelska. Engelska är inte ett språk man använder i kommunikation med kinesiska regeringen. Säkert kan hon inte använda eller förstå det engelska språket alls, så vem eller vilka är det som utnyttjar henne och vilka avsikter och målsättning har de. Mönstret passar kusligt väl in på de metoder som USA och vissa allierade använder, man har många sådana projekt pågående i Kina, där man eftersträvar att underminera och destabilisera det kinetiska samhället på samma sätt som man lyckats med i länder som Syrien och Libyen. Sedan tipsar man media med ”rätta” åsikter om att här finns det en ”jucy” story att hämta. Vi tror i alla fall att det är vad som händer. Man har även försökt rekrytera medlemmar av våran egen redaktion för sådant arbete.
En stor del av de personer som BBC kallar ”Local governement thugs” var, som bilderna faktiskt visar kvinnor. Det var snarare en fråga om arga bybor som såg BBC som ”thugs”.
Vi har aldrig haft några problem inom vårt nätverk, och några har arbetat i Kina i närmare 30 år, men vi följer de lokala lagarna och reglerna, och vi får väldigt bra stories.
Hur skall man göra då.
Man följer lokala lagar och oskrivna regler, och arbetar med respekt. I Kina gäller det att ha ett eget personligt nätverk, personliga relationer, vara betrodd och respekterad. Man går helst först genom en mellanhand för att etablera kontakt och förtroende. Detta är typisk för Kina. Det ger den tillfrågade möjlighet att tacka nej, utan att förlora ansiktet. Just därför får man som oftast en inbjudan att komma. Man säger inte ”nej” i Kina, man hittar en ursäkt, ”vi är kanske inte de bästa att träffa, kanske grannbyn är bättre”. Där gäller det att kunna ”sälja sig” och sitt projekt. Man involverar de äldre och byrådet i byn, förklarar ärligt vad är avsikten, vad man vill göra, och lyssnar på deras åsikter och synpunkter. Bäst är att spendera några dagar i byn och lära känna folk, då öppnar folk upp och berättar. Man får till slut alltid personliga en till en intervjuer, som bäst är vanliga samtal, inte typiska frågor och svar. Att ha lokal familj, kinesisk partner, eget hem i Kina, vara bofast sedan länge, ha lång Kina erfarenhet, är grundstenar i att skapa förtroende och få bra artiklar och stories. Kina har sedan århundraden det sämsta möjliga erfarenheter av kringdrivande gäng, inklusive journalister, inhemska som såväl utländska, som bara vill utnyttja lokalbefolkningen snabbt för egna syften och vinning, och sedan bara försvinner. Utländska journalister ses i ett sådant ljus, och har sedan länge skapat sig själva det sämsta tänkbara ryktet i det avseendet.
Redaktionen
Kinarummet.
Kinarummet 
You must be logged in to post a comment.