Ett arbetsläger i Kina

En bleknad väggmålning från svunna tider i byn. Den är numera övermålad.

Lägren har av journalister förknippas med tungt arbete i totalitära stater, där regimkritiker tvingas arbeta som straff för att ha kritiserat de styrande. Ola Wong, en av de personer som kanske flitigast och mest intensivt har sysslat med att sprida hat, förtal, falska rykten och falska nyheter om Kina, skriver i en tidigare SvD artikel, ”Kina håller på att tömma sin Gulag-arkipelag”, och i en annan ”Vittnesmål från andra läger talar om grymmare förhållanden” och i en annan ”Det hon fruktar mest är polisen. De kan skicka henne i arbetsläger i upp till två år, utan rättegång.” Man ha i svensk press skrivit falska artiklar om tortyr, sexuella övergrepp, prygel, våld, omänskliga förhållande, och brott mot mänskliga rättigheter.

Så, hur går det till i dessa arbetsläger där avsikten är att kriminella skall omskolas till att bli goda och laglydiga medborgare. Vi fick tillfället att vara med och själva erfara ett läger under ett par år, och att följa en ung person genom lägret. Det var inte myndigheterna som valde läger, kontakterna kom genom anhöriga till en intagen. Vi bestämde aldrig tid, vi bara dök upp vid grinen och bad att få komma in vid flera tillfällen, och det fick vi. Man hade inga möjligheter att arrangera något. Vi blev alltid insläppta, och blev även inbjudna till evenemang där familj och släktingar till de intagna besökte och var med. Vi hade alltid kameran med, och inga restriktioner att fotografera eller filma, ingen kollade bilderna eller videon.

Låt oss först gå tillbaka omkring 20 år i tiden. Ett par i västra Kinas berg får en dotter. Familjen är överlycklig. Några år senare slår olyckan till, båda föräldrarna omkommer i en bilolycka. Dottern blir föräldralös. De pensionerad farföräldrarna tar över ansvaret för henne och hon växer upp i deras hem. Det är snålt med det ekonomiska, inte mycket pengar till något extra.

Flicka glider in i tonåren och som alla tonåringar revolterar hon mot det mesta. De nu gamla farföräldrarna har svårt att orka med henne. Han har varit jordbrukare och kroppen är utsliten och han har fått mycket lite utbildning och kan varken läsa eller skriva. Farmodern är också analfabet, hon fick aldrig gå i skolan, hon behövdes hemma på gården. Farmodern avlider naturligt, och nu står farfadern ensam med en mycket aktiv och upprorisk tonåring.

Han orkar inte. Flicka börjar skolka från skolan och hamnar i dåligt sällskap. Hon börjar leva på gatan i ett gäng som försörjer sig på småstölder som mobiltelefoner och att snatta i affärer. Hon blir arresterad av polisen flera gånger och hemskickad, men rymmer igen. Polisen, eller mer korrekt PSB (Public Security Bureau), vilket inte motsvarar den svenska polisen, där finns även motsvarande ungdomsvård och barnavårdsnämnd och liknande verksamheter och de poliser som tjänstgör där har specialutbildning för ändamålet.

Polisen tar kontakt med farfadern, hennes förmyndare och vårdnadshavare, och föreslår att hon skall skickas på ett arbets- eller utbildningsläger för att omskolas. Han samtycker. Han har egentligen inget val då han vill värna om flickans framtid. Inga domstolar finns med i detta. Polisen kan ta fallet till domstolarna, men då blir det en dom och det kommer att finnas i hennes belastningsregister för hela livet.

Polisen tar henne sedan till lägret, som ligger i utkanten av en liten by högt uppe i bergen. Där har tiden har stått stilla. Här finns fortfarande bleknade väggmålningar kvar sedan kulturrevolutionen, och fälten odlas på traditionellt sätt runt byn. Lägret har visserligen en stängd grind, med säkerheten är inte större än att det skulle förmodligen vara betydligt svårare att rymma från ett utgångsförbud hemma hos föräldrarna.

Lägret drivs av pensionerade militärer, ungdomarna är i tonåren och bär en enkel militärliknande uniform. Det är ungefär lika många unga män som kvinnor. Man arbetar alltid tillsammans, har samma uppgifter, men har skilda sovsalar. Där finns även en ungdoms psykolog.

Där finns en viss grad militär disciplin. Var morgon är det uppställning, inrättning och inspektion. Sängarna skall vara bäddade, golvet sopat, och klädseln korrekt. Man lagar frukost själva, köar som en gång i svenska lumpen, envar skall diska sina skålar, och dom skall sedan lämnas i raka rader med pinnarna placerade åt ena sidan.

Inga höjda röster, ingen skriker åt ungdomarna, om någon gör fel tar man tid att lågmält förklara i artigt tonläge, gör man fel igen förklarar man igen och gör om tills det blir rätt. Det är synnerligen imponerande hur personalen systematiskt och erfaret arbetar med ungdomarna, hur man utan varje spår av hot eller påtryckningar får dom att lyssna, reflektera och utvecklas.

Filosofen LaoTsi känns nästan närvarande. ”Den som vill framgångsfullt leda folk måste kunna följa dom”. Man arbetar på ungdomarnas egen nivå, inte som bättre vetande övervakare eller läromästare som delar ut kunskap i nåder som mottagaren borde känna tacksamhet för.

”Arbetet” som utförs är utbildning. Ungdomarna utbildas i grundläggande kunskaper som språk, matematik, fysik, och något yrke dom själva väljer, men det man mest satsar på är att utveckla och slipa sociala färdigheter och självdisciplin. Man jobbar på att stärka självförtroenden och lära hur man tar initiativ för att lyckas. Alla skall känna stolthet över vad dom åstadkommer.

Vår unga dam gråter sig ofta till sömns de första veckorna säger hon, men finner sig så småningom. Ungdomarna lär sig att stötta varandra. En gång vi var där hade man kollektivt beslutat att alla skulle göra ett litet uppträdande framför de andra. Det är ganska vanligt vid lättsamma sammankomster i Kina, som vid fester. En kille ville inte. Uppenbart var han blyg och mycket osäker. Alla dom andra började heja på honom, och skanderade ”visa oss, visa oss, visa oss” samtidigt som man bultade taktfast i borden. Till slut blev trycket för stort, killen steg fram och genomförde en breakdans med sådan skicklighet och finess att alla tappade hakan och förstummades. Det blev stående långa ovationer och en flicka grep ett äpple ur en korg och symbolisk placerade det framför honom. Killen var nära tårarna. Kanske hade han inte haft många framgångar i livet tidigare. Nu hade han i alla fall en.

Man gör utflykter i omgivningen, alla bär med sig sin egen utrustning, och så slår man läger för natten, campar, tänder läger eld, lagar mat och drar historier till det är läggdags.

Man har öppet dagar då släktingar och vänner kan komma på besök och då arrangerar man tävlingar och uppvisningar, och har en lägereld. Farfadern diagnostiseras med cancer i slutskedet och avlider. Vår unga kvinna får permission utan övervakning för begravningen, och återvänder som planerat.

Tiden går snabbt, och en dag när vi anländer får vi veta att den unga kvinnan har muckat och inte längre finns i lägret. Vi söker upp henne.

Vi möter en helt annan person än ett par år tidigare. En mycket självsäker ung dam i övre tonåren, enkelt men korrekt klädd, uppenbart med båda fötterna på jorden, med fast blick och handslag och med definitiva framtidsplaner och en kännbar stark vilja att genomföra dom. Arvet efter farföräldrarna kom lägligt. Hennes dröm hade alltid varit att arbeta med mode och kläder. Nu har hon köpt en lite affär i centrum och driver en modeaffär. En del kläder designar och tillverkar hon själv. Det går framåt, kunderna blir fler för var vecka.

Här tappar vi kontakten med henne, men man får väl ändå säga att hon till slut fick en hygglig avspark i livet.

Redaktionen
Kinarummet

Artikeln kan fritt återpubliceras.