Fallet Liu Xiaobo är ett av de fall där svenska media har producerat spaltkilometer av falska nyheter, propaganda, rykten och spekulationer. Vi har följt utvecklingen inifrån Kina. Det här är våran rapport. Det finns en annan sida av fallet Liu Xiaobo.
Liu Xiaobo föddes 1955 i Changchun, Jilin i en intellektuell familj. År 1977 antogs han till fakulteten för kinesisk litteratur på Jilin universitetet. Han tog sin MA i litteratur på Peking universitetet och 1988 blev han där doktor i litteratur.
För att förstå händelser idag måste vi förstå historien. Kejsardömet föll sönder 1911, och 1912 bildades Republiken Kina. Det avsåg att vara en demokrati med stor pressfrihet och stor yttrandefrihet. Journalister, författare och konstnärer hetsade sedan olika grupper mot varandra, det fanns gott om personer och radikaliserade aktivister liknande Liu Xiaobo. Dom deltog sällan själva i de många våldsamheter som präglade landet fram till 1949, när Mao Zedong och hans kommunister tog makten. Mao var liksom Liu Xiaobo akademiker och idealist, och hans regim blev rena katastrofen.
När man var färdig med allt detta på 70-talet hade det kostat kanske 100 miljoner människor livet, och orsakat otroligt lidande under generationer. De personer som överlevde finns bland oss idag och kan berätta, och man vill idag absolut inte se något upprepande.
Det finns ett par andra viktiga skillnader med Kina mot väst. I Kina anses uppvigling till våld, inklusive varje handling som avser, kommer, eller kunde leda till våld, vara ett svårare brott än de som utövar våldet. I fallet Kent Ekeroth’s örfil nyligen skulle provokatören ha dömts hårdare än våldsverkaren. I Sverige är provokation som leder till våld tillåtet, till och med skyddat som mänskliga rättigheter eller yttrandefrihet, inte så i Kina. Kina vill absolut inte ha den polarisering och de konfrontationer vi idag ser dagligen i Sverige.
Att verka för att undergräva samhällsordningen och skapa motsättningar som kan eller kommer att leda till våld är Kinas värsta brott. Det var det Liu Xiaobo sysslade med.
En annan mycket viktig skillnad med Kina är att man inte anser att provokation, radikalism, extremism, eller svartklädda maskerade och stenkastande gatuligister, att bränna bilar, och våldtäkter är en form av mänskliga rättigheter eller yttrandefrihet. Det är de potentiella offren vars mänskliga rättigheter skall skyddas. Alltså slår man ner på extremradikalerna, eller uttryckt med kritikernas ord, man ”censurerar” och ”förtrycker” dom. På så sätt slipper man det polariserade våldssamhälle som Sverige har blivit.
Liu Xiaobo ville införa partidemokrati av samma slag som en gång funnits under den turbulenta Republiken Kina mellan 1912 och 1949, han ville precis som det en gång var i Republiken Kina återinföra obegränsad och otyglad frihet och yttrandefrihet utan krav och ansvar, även för uppviglare, våldsverkare, våldtäktsmän och ligister, och göra makthavare personligt ansvariga som under kulturrevolutionen, då dom ofta bespottades offentligt.
Det fick stora folkgrupper inom Kina som upplevat just detta under Republiken Kina och Mao Zedong regimen att se rött. Få var beredda att riskera att offra ytterligare 100 miljoner liv för en ideologi och system som redan så kapitalt hade misslyckats.
Liu under upploppen på Tiananmen 1989
Liu Xiaobo stödde dessutom, och var mycket aktivt involverad med, upploppen på Tiananmen 1989, något som också retade upp dem som upplevat Republiken och Mao regimen. Man hade till slut lyckats få fred i huset och stabilitet i samhället, detta hotade nu Liu Xiaobo, och det fanns ingen chans att man skulle tillåta några radikala extremister som Liu Xiaobo att riskera att återgå till forna tider kaos, lidande och död. Tiananmen 1989 är fortfarande mycket kontroversiellt i Kina, stora grupper ville, och vill fortfarande, se betydligt hårdare tag mot ”gatuligisterna” som protesterade. Skulle det komma till någon slags konfrontation orsakad av någon som Liu Xiaobo skulle resultatet bara bli sönderslagna och döda människor, ingen skulle i slutändan ändra mening, ingenting skulle ha åstadkommits. Bättre att låta gammalt groll ligga orört.
En politiker hålls “ansvarig” under kulturrevolutionen.
Liu Xiaobo blev så extremt radikal i sina strävanden att Peking Universitetet till slut sparkade ut honom, och hans fru övergav honom. Han ville helt enkelt liksom Svenskarnas Parti eller NMR byta ut det fungerande politiska systemet och samhällssystemet mot sina egna idéer och ideologier. Hade han lyckats avancera sina planer hade vi med all säkerhet fått en ny revolution och inbördeskrig i Kina. Man kan jämföra med att någon radikal extremist skulle vilja avskaffa riksdagen, och ersätta den med en ledningsgrupp, liknande det system som nazisterna en gång införde i Tyskland.
Det kan kännas omöjligt radikalt i svenska ögon, men faktum är, som förre presidenten Hu Jintao flera gånger påpekade, en ny revolution och inbördeskrig i Kina är inte omöjligt. Allt som behövs är en person som liksom en gång tidigare i Europa vore hänsynslöst hängiven till att göra förändringar enligt sin egen ideologi. Liu Xiaobo var just en sådan person.
Vad västerländska media har mörkat, och förmodligen inte ens vet om eller förstår, är att Liu Xiaobo’s verksamhet var så kontroversiell inom Kina att hade han fått fritt spelrum kunde han mycket väl ha orsakat större oroligheter och våld, splittring, polarisering och kanske en destabilisering av hela det kinesiska samhället och ett efterföljande inbördeskrig. Länder som USA skulle naturligtvis gärna se det hända, USA har sedan 1949 arbetat på att försöka destabilisera Kina för egen vinning i otaliga projekt.
Stora delar av Kinas befolkning, speciellt de som upplevde svårigheterna under Republiken Kina och Mao tiden, ser Liu Xiaobo i liknande ljus som svenskarna ser personer som Hitler, Stalin, eller IS’s Abu Bakr al-Baghdadi, personer som förknippas med lidande och död, även om dom själva inte alltid deltager. Alla personer som står för, eller stod för, radikala omstörtningar i samhället. Kina hade inte mycket val annat än att stoppa honom.
Kina har idag ett fungerande rättsväsen, det fungerar bättre än det svenska, även om det kinetiska rättsväsendet fortfarande är ungt och omoget och lagstiftning ännu inte har hunnit stiftas i en del fall. En sak är man dock helt bergfast i, man kommer aldrig att tillåta att historien upprepas, radikala, extrema aktivister som Liu Xiaobo eller inte.
Liu Xiaobo fick uppenbart den bästa tänkbara vården i Kina. Kinas sjukhusvård är idag klart bättre än till exempel den svenska. Det känns tragiskt att en del journalister och publicister ville utnyttja en döende man som ett klickbete genom att pressa för att flytta honom utomlands.
Vi gick ut på gatan och frågade folk vad dom tyckte om Liu Xiaobo. Vi hade inte precis väntat oss att han skulle vara populär, men vad vi fick höra tog oss på sängen ordentligt. Nästan alla yngre frågade först ”vem är det”. När vi visade en bild och hans namn på kinesiska sken en del upp, jo – han har dykt upp ibland på diskussionsgrupperna, det är den där mannen som ville riva ner och förstöra hela samhället och göra om det. Vi vet hur det gick med Republiken, Stora Språnget och Kulturrevolutionen. När jag talade om att han avlidit blev reaktionen ungefär, ”Jaha”.
Bland äldre, som själva upplevat Republiken Kina, revolutionen, Stora Språnget och Kulturrevolutionen, kände desto fler till honom och mångas reaktion var förvånansvärt kraftfull. Man använde uttryck som folkförrädare, kriminell, farlig, extremist, och man tyckte det var skönt att myndigheterna hade stoppat honom. Våran rundfrågning kan knappas sägas vara speciellt vetenskaplig, men om den är något att gå efter var Liu Xiaobo både avskydd och ibland rent ut hatad i vida kretsar bland de som visste vad han stod för och ville åstadkomma.
Förklaringen är enkel. Det har tagit Kina närmare 100 år att skapa det harmoniska och fredliga samhälle man har idag, ett samhälle som fortfarande utvecklas, där individerna har mycket stor frihet, ingen behöver svälta och våldet är borta, och alla kan känna sig trygga. De omstörtande, radikala och extrema element som tidigare orsakade kaos, lidande och död hålls idag under kontroll och man går säker på gatorna. Vägen dit var kantad med obeskrivligt lidande, och miljoner människors död. Så kommer en man som Liu Xiaobo och vill börja om från början och införa vad Republiken Kina införde 1912. Det var alldeles tillräckligt med allt lidande och alla döda mellan 1912 och 1976 tyckte man.
Det är nog nästan omöjligt för svenskar att föreställa sig hur djupt avskydd Liu Xiaobo var i stora läger inom Kina. Man såg honom som en fara för hela samhället, en person som ville undergräva samhällets stabilitet och återföra Kina till de kaotiska förhållanden som tidigare existerade och som har kosta miljoner människor otroligt lidande och död mellan 1912 och sent 70-tal. Hans arbete och målsättningar kan jämföras med NMR och Svenskarnas Parti’s arbete med att undergräva den svenska parti demokratin och den svenska riksdagen.
Liu Xiaobo var säkert själv genuint ärlig i det avseendet att han trodde på sina idéer, men det samma gäller alla historiska diktatorer och extremradikaler. Liu Xiaobo var bara en.
Vi talar ofta idag om att vara källkritiska. Vi har verkligen inte sett mycket av det i fallet Liu Xiaobo.
Redaktionen
Kinarummet
Filmatiseringen av romanen ”1984”, Big Brother. Grupper och äldre inom Kina såg Liu Xiaobo med liknande rädsla. Man hade redan varit med om och erfarit vad Liu Xiaobo’s ”demokrati” och ”yttrandefrihet” hade inneburit för gemene man.
Kinarummet 
You must be logged in to post a comment.