Media i Kina

Kinas antagligen första tidning. Den var handskriven på silke, och distribuerades till högre ämbetsmän.

Allt svenskarna får sig till livs när det gäller Kina´s media, pressfrihet och yttrandefrihet är en ändlös och hårdför ström av hån, hat och negative propaganda över hur media fungerar i Kina, främst kanaliserad genom det amerikanska media systemet och utan någon eftertanke papegojaktig repeterat i svenska media. Allt repeteras okritiskt och utan granskning, med obefintlig insikt. Nästa allt är desinformation och falskt.

Media fungerar olika i Kina mot Sverige, helt klart. Medan Sverige har en i stort helt otyglad yttrandefrihet, nära nog endast begränsad av ”hets mot folkgrupp”, en regel som endast tillämpas när det gäller vissa folkgrupper som den judiska och folkgrupper från MENA länderna. Roten till regeln och dess tillämpning är de etniska förföljelserna i det forna Nazi Tyskland. Andra folkgrupper som den svenska, ryska eller kinesiska är det helt tillåtet att hetsa mot, förtala och att radikalisera mot. Just i dagarna (september 2016) pågår ju intensiva radikaliserings och förtalskampanjer mot framför allt ryssar i svenska media, men även kineser, främst inom vissa media som Aftonbladet, men även Expressen och DN. Man säger sig vilja driva ”opinionsbildning” och ”agenda sättande journalistik”, vilket i realiteten är att försöka styra den politiska opinionen och politiska åsikter. Det var just det som nazisterna i det forna Tyskland gjorde, och det var även det media i den forna Republiken Kina gjorde. Det har kostat miljoner människor livet.

Kina är annorlunda, ibland mycket annorlunda. Sverige vill ha respekt för sitt politiska och media system, men visar ingen respekt för andras. Radikalisering, förtal, drev, provokationer och liknande, oavsett om det är folkgrupper, grupper eller individer är inte tillåtet i Kina. Speciellt strängt är detta om det kan medföra våldsaktioner. Medan de svenska lagarna och reglerna har rötter i den svenska och den Europeiska historien, har på samma sätt Kinas lagar och regler rötterna i den mycket turbulenta och ofta våldsamma kinesiska historien.

En stor skillnad är att media generellt inte tillåts fungera en monopolistisk mellanhand, en kartell och filter, mellan makthavare och folket, vilket ju i stor utsträckning är fallet i Sverige. Den svenska pressfriheten innebär att media kan välja och mörka, förvränga, vinkla och till och med ljuga. I Kina finns det krav och skyldigheter, och det finns dessutom en rad olika system att ställa makthavare, politiker så väl som tjänstemän, under direkt granskning och kontroll, ansikte mot ansikte, direkt av folket som berörs av deras beslut. Någon motsvarighet finns inte i Sverige.

Låt oss från början avfärda den mytiska ”censuren” i Kina, att miljoner censorer skulle vara anställda för att övervaka envar och censurera allmänheten och bedriva troll verksamhet för att styra åsikter. Det är ett hjärnspöke som har uppfunnits av väst propagandan för att smutskasta och drivs mest av västerländska journalister, nära nog som en hämndaktion för att dom inte kan göra precis som dom själva vill i Kina. I Kina ställs nämligen krav på yttrandefriheten och journalister, vilket inte finns alls i väst.

Däremot finns motsvarigheten till PO och PON, med funktionerna kontrolleras inte av journalister som i Sverige, utan det är en oberoende neutral myndighet. De fungerar precis som i Sverige, någon klagar, och om det gäller ett rapporterat olämpligt inlägg blir kanske någon ombedd att omformulera sig och i framtiden uttrycka sig mer städat och acceptabelt. Det finns även moderatorer, ofta studeranden som vill tjäna lite extra, och på samma sätt rapporterar allmänheten eventuella olämpligheten, och kommentatorn kan bli ombedd att omformulera sig lite mer hyfsat. Kommentatorer som regelmässigt uttrycker sig olämplig kan flaggas så att alla deras inlägg alltid blir granskade.

Falskt är även att media i Kina inte är tillåtna att kritisera regeringen eller kommunistpartiet, men kritiken är lika sällsynt som svensk mediakritik av det svenska politiska systemet, demokrati med val av partier. Efter att ha provat partidemokrati, mycket turbulens, mycket mänskligt död och lidande, har Kina funnit ett system att administrera och styra landet som fungerar fredligt och ger ett harmoniskt och fungerande samhälle. Få har någon önskan att ge upp det, men det finns extrema krafter både inom och utanför Kina som gärna skulle vilja se kaos och förstörelse återvända. Dom destruktiva krafterna sammanfattas vanligtvis i västerländska media som ”oliktänkande” och ”människorättsaktivister”. Inte att förglömma att även aktivister som Mangs eller Breivik är just ”oliktänkande”.

Kina söker idag alltid harmonisk samverkan och samarbete, medan den ”svenska modellen” har konfrontation och splittring som fundament. I Sverige, om en sakfråga kommer till röstning, och när ena sida förlorar, då fortsätter den förlorande sidan att bäst den kan förtala och sabotera lösningen.

I Kina söker man samverkan och enighet. Det ligger i kulturen och historien. Väldigt ofta, nära nog som regel, eftersträvar man i Kina kvalificerad majoritet, inte enkel majoritet, alltså inte bara 50% plus en röst, för att avgöra en fråga. En gång en klar majoritet har ställt sig bakom en viss lösning, då viker sig vanligtvis oppositionen och röstar med de forna motståndarna. Enighet är alltid bättre än splittring resonerar man, även om man inte alltid håller med. Ofta kommer det inte ens till någon röstning. Sedan samarbetar alla för att uppnå just den lösningen. Det ger en enorm styrka jämfört med den svenska modellen som bygger på splittring och konfrontation. Det är också skälet till att delegaterna på till exempel Nationalkongressen nästan alltid röstar unisont lika. Elaka tungor i väst tolkar ofta detta som att dom tvingats till att rösta unisont, men det är inte fallet. Utgången är redan bestämd genom förhandlingar innan sessionen.

Ett undantag som är illustrativt var omröstningen i kongressen 1992 om att bygga Three Gorges Dam. Debatten och förhandlingar hade pågått sedan 1918, folket som bodde runt floden och arbetade på floden ville ha dammen, aktivister ville inte ha den. Vid omröstningen röstade 1,767 medlemmar för att bygga dammen, 177 röstade mot, och en medlem lämnade i protest.

Yttrandefrihet är aldrig absolut, inte heller i Sverige, som vi sett i fallet Dan Parks som ju dömts till först 3 månaders fängelse och senare sex månaders fängelse efter att ha agerat utanför lagens råmärken med sin konst. Inte heller tillåts den yttrandefrihet som utövats av personer som Mangs eller Breivik, eller den yttrandefrihet som tar sig uttryck i att bränna upp andras bilar eller skapar våldsamma demonstrationer med stenkastning. Några extrema öppet höger och vänsterorganisationer i Sverige har även fått sin önskade yttrandefrihet beskuren, både av polis, DO, domstolar, eller andra myndigheter.

Det finns några andra markanta skillnader mellan svensk yttrandefrihet och kinesisk.

I Kina när det gäller att begränsa yttrandefriheten, vilket man ju även gör i Sverige, tar man speciellt sikte på de mer extrema personerna eller grupper på ytterkanterna av åsikts spektrumet. Speciellt de som inte vill agera och arbeta inom lag och regelverket och speciellt de som uppmanar, direkt eller indirekt eller genom association eller suggestivt, till våldsaktioner och att skapa oroligheter. Då blir det större utrymme för den breda allmänheten att säga sitt. Det är motsatsen till Sverige där det mesta utrymmet under debatterna drivs av olika extremgrupper eller personer både på vänster och högerkanten.

I Sverige domineras pressfrihet och yttrandefrihet av ytterlighetsgrupper, som Expo på ena sidan och dess motpol SMR å den andra. Den bereda allmänheten har nära nog stängts ute genom att kommentarerna dragits in på de flesta tidningar, och alla debatter för-modereras för att passa journalisternas och medias egenhändigt skapade ”etiska regler” som grundas på just deras egen ”värdegrund”, ett uttryck som ingen egentligen vet vad det är, alltså kan det inte bi föremål för någon debatt eller kritik. Ingen ananas värdegrund få förekomma, journalistkåren och media söker monopol och kontroll på allt informationsflöde, och det som dom anser att det faller utanför deras smala yttrandekorridor stämplas genom ständig upprepning med hatiska uttryck som “högerextrema“, “högerpopulistiska”, “hatsajter“, “rasistbloggar“, “undervegetation“, “träskmarker”, ”lögnmedia”, invandringsfientliga, främlingsfientliga,  osv.

I Kina har man arbetat på att istället begränsa dessa mer extrema och radikala gruppers agerande till förmån för den breda allmänheten. Extremistgrupper eller personer på ytterkanterna får inte driva eller kapa yttrandefriheten för eget bruk, vilket ger utrymme för vanligt folk att få säga sin mening.

En annan västenlig skillnad är att journalistkåren inte tillåts att inta en kontrollerande maktposition som mellanhand i informations och nyhetsflödet, som dom fortfarande i stor utsträckning gör i Sverige. Man uppmanar till, och arbetar på, att skapa direkt kommunikation mellan makten, beslutsfattare och de som berörs av besluten. Detta är en grundprincip i Kina, och den gäller även grupper fackföreningar och advokater. I många västerländska länder har advokater intagit in maktposition i rättsväsendet, endast advokater är tillåtna att föra en talan i en domstol, i Sverige har LO i stor utsträckning drivit politiken med (S) som verkställande organ och Aftonbladet har blivit deras inofficiella men verkliga språkrör, flitigt stöda av media som DN, Expressen, osv.

En ”journalist” i Kina är samma sak som ansvarig utgivare i Sverige, dom skall vara registrerade och har personligt ansvar för vad dom publicerar eller tillåter andra att publicera. Ett media med genomslagskraft skall ha minst en ”journalist”, lika med ansvarig utgivare, men ofta har dom flera. Bloggare och mindre webb tidningar behöver det inte. Folkjournalister (citizen journalists), alltså frilansare, behöver inte registrera sig, men är liksom envar ansvariga för vad dom publicerar.

Det finns en rättighet i lag att yttra sig anonymt. Då behöver den som framför en åsikt inte riskera förföljelser och trakasserier. Det är inte tillåtet att ens försöka spåra den verkliga identiteten av de som yttrar sig anonymt, en drakonisk lag från 2014, förhindrar det. Den lagen gäller även alla tjänstemän, inklusive polisen. Endast poliser med en personlig licens kan spåra folk. Det är heller inte tillåtet att samla in och föra register över folk, men man får ha register, till exempel i mobilen, över vänner, bekanta och affärskontakter. Det finns inga undantag för journalister.

Hemmet är starkt fredat, det är kriminellt att knacka på dörren med rullande kamera och ställa ”svåra frågor”. Även på offentliga platser måste journalister fråga snällt om vederbörande ställer upp, och den i Sverige vanliga metoden att man försöker ställa ”svåra frågor”, som oftast för att förolämpa, nedvärdera eller skända, är inte tillåtet. Det finns ingenting som motsvarar Sveriges ”offentlig person”, alla är lika inför lagen, privatlivet åtnjuter mycket starkt skydd, det spelar ingen roll om det gäller affärsbiträdet i kvartersbutiken eller presidenten. Att gräva i någons privata angelägenheter är inte acceptabelt. Privatlivet har starkt skydd.

I slutända betyder detta att den breda allmänheten i Kina har större yttrandefrihet än i Sverige, medan extremgrupper och personer på ytterkanterna av åsiktsspektrumet har mer restriktioner, de som svenska media ofta kallar ”dissidenter” eller ”människorättsaktivister”. På yrkes journalister ställs krav på samma sätt som man ställer krav på läkare, piloter eller bussförare, det finns ingen otyglad journalistisk frihet att göra eller säga vad man vill utan respekt för andra. Kina har även system på plats som gör det överflödigt med demonstrationer, man kan direkt påverka beslutsfattarna ansikte mot ansikte under möten i de frågor som rör en. Beslutsfattare kan inte gömma sig, dom har skyldighet att infinna sig och deltaga. Däremot finns begränsningar att kunna påverka beslutsfattare i frågor som inte rör en, vilket stänger ute yrkesaktivister. Det är endast de som berörs av olika beslut som skall kunna påverka dom.

Argumentation som främst kommer från ytterlighets personer eller organisationer i Sverige fokuserar på två saker. Repetera allt tillräckligt många gånger och det blir sanningen oavsett innehållet. Angrip alla intensivt som har avvikande mening och helst förhindra att dom ges tillfälle att yttra sig. Alla som inte stöder oss är våra fiender.  Man använder ofta ordet ”nazistisk”, ”fientlig” eller ”extrem”i svepande, obestämda, generella, och ofta repeterade anklagelser utan specificering. I Kina får man inte använda sin rätt till yttrandefrihet för att förhindra andra att yttra sig.

Sverige bör inte lyssna på denna svepande och opreciserade till leda repeterade svadan om media i Kina. Låt oss istället ta en titt på de metoder nazisterna använde för att styra opinionen dit dom ville. Metoderna var just vad dessa propagandister som Lisa Bjurwald och Henrik Arnstad med deras aktivistsvans använder i Sverige idag, repetera till leda vad man vill alla skall tycka, förhindra att några avvikande åsikter får yttras. Det är precis motsatsen till demokratins grundvalar, men det tillämpas av många på ytterlighetskanterna idag i Sverige.

Demokratin i Sverige tycks dock överleva, även om den haltar betänkligt. Ju hårdare dessa propagandister arbetar för att styra opinionen ju starkare tycks deras avsedda offer växa, till exempel (SD), och en rad av nya oberoende media som fungerar utanför de traditionella mediaimperierna och kartellerna och inte styrs av journalistkårens kartell.

Vissa ord har bannlysts i den svenska debatten och yttrandefriheten, ord som till exempel ”neger” eller ”finansjude”. Man får till exempel inte skriva ”negern Svensson”, oavsett om det är sant eller inte, alltså att göra vissa negativa stämplingar genom association. Däremot tycks det inte finnas några restriktioner på att stämpla personer eller grupper med uttryck som ”nazisten Svensson” eller ”nynazistiska gruppen”, och prefix som högerextrema-, högerpopulistiska-, invanfringsfientliga-, främlingsfienliga-, nazistiska-, vitmakt rotade-, osv. Det är hög tid att Sverige börjar ta en titt på detta och inför regler som dämpar provokationerna och hatet.

Andra mindre trevliga hatiska associationer är  “hatsajter“, “rasistbloggar“, “undervegetation“, “träskmarker”, ”lögnmedia”, osv. vilka är flitigt använda i traditionella media.

I fallet Charlie Hebdo provocerades uppenbart vissa muslimska grupper grovt, och reaktionen var en våldsaktion som kostade flera människor livet. I Kina hade myndigheterna agerat innan det kostat människoliv, och förmodligen uppmanat medarbetarna att uttrycka sig mer respektfullt eller stängt ner tidningen. I Sverige står en nära nog otyglad yttrandefrihet över människors liv och välfärd, skadas eller dödas någon efter en provokation anses det inte var ett resultat av yttrande eller pressfriheten, utan av att någon eller några gått för långt i hur dom reagerat.

Att flera kulturer skall samsas i Sverige i framtiden är redan ett faktum, men så var det inte när reglerna och samhället med dess kultur och ofta oskrivna samlevnadsregler skapades. Nu har grunden för lag och regelverket ändrats radikalt, och då blir det en nödvändighet att också anpassa lag och regelverk till den faktiska omgivningen.

I Kina ”förtrycker” man alltså de som provocerar – speciellt om det kan leda till våldsaktioner, falsk ryktesspridning – vilket är kriminell handling sedan nära 2,000 år, och alla skändande systematiska drev mot personer eller grupper, folkgrupper eller inte.

Kina har alltså ett mycket välfungerande media system, även om det är mycket olika det svenska men där extrema yttringar dämpas, yttringar som hot, hat och våld, där ingen grupp tillåts ta eller söka kontroll av nyhets eller informationsflödet som i Sverige, och där begreppet yttrandefrihet tillhör den breda allmänheten, inte media, pressen eller olika grupper som journalisterna.

Journalist i Kina är ett respekterat yrke, precis som det en gång var i Sverige, och journalister i Kina åtnjuter både status och världens högsta förtroende för yrkesgruppen, enligt amerikanska utredningar. Sverige ligger i botten. I Kina ställs krav, i Sverige är det vilda västern, och ett ”laglöst” land.

Sverige måste tänka igenom sina lagar, dess tillämpning och sin samhällsbyggnad såväl som de regler det fungerar efter. Sverige är inte längre ett kulturellt och etniskt homogent land, det har ändrats, men lag och regelverket liksom kulturen har inte anpassats till det nya landet.

Redaktionen, Kinarummet i september 2016