Det Kinarummet team på våran molnredaktion som har producerat den här artikeln har alla varit borta från Sverige och det svenska samhället mellan 25 och 40 år. Vi är alltså inte, som någon skämtsamt påpekar, ”miljöskadade” eller en del av en svenska debatten eller samhället. Vi betraktar Sverige och händelserna där lite som ”gubben i månen”, på säkert avstånd och utan att vara påverkade av de ytterligheter, ofta extrema, av åsikter som dominerar den svenska mediadebatten idag. Däremot är vi en del av det kinesiska samhället. Vi ser och rapporterar från Kina som det ser ut från insidan. Vi har fri tillgång till all information, inklusive västerländsk hat-propaganda.
Man upphör inte att förvånas över hur hatiskt de flesta svenska journalister skriver om kineser och deras land Kina. Det produceras en hel del bra kvalitetsjournalistik i Sverige, men något som ens påminner om kvalitet när det gäller Kina är otroligt sällsynt. En god berättare, journalist, skall inte ha huvudrollen i det han berättar, men i Sverige är det så. Journalisten, om man ens kan kalla dessa personer ”journalister”, intar huvudrollen, och med stora fotografier av sig själv och med självberömmande epitet, egoistiskt och narcissist presenterar sig själva och det dom skriver som den enda ”sanningen”.
Samtliga personer som har rapporterat om Kina, vi talar främst om Ola Wong, Torbjörn Petersson, Jojje Olsson, eller Per Liljas, som har skrivit falska, vinklade, eller helt enkelt fabricerade nyheter om Kina har nu portats eller har snäva restriktioner att arbeta inom Kina. Att sprida falska nyheter eller falska rykten har sedan 50 talet varit kriminellt i Kina och det är orsaken till att dom stängs ute. Hatiska och falska nyheter och ryktesspridning var nämligen orsaken till de många inbördeskrig som rasade under perioden 1912 till 1949 och som orsaka mycket död och lidande. Lagen har skärpts flera gånger, senast 2014. Kina har liberaliserat media de senaste åren och det har gjort att redaktioner som våran kan granska sådana utländska aktiviteter och exponera illegal verksamhet och det har bidragit till saneringen.
Varför en del personer skriver förfalskade och fabricerade nyheter om Kina vet vi inte. Dom får väl förklara själva. En orsak är säker en mycket grov okunskap om hur Kina fungerar. ”Kina” är heller inte något lättfångat ämne. Kina är en stat och ett land, men består av bokstavligen långt över 1,000 folkgrupper och nationer, som i tur bildar grupperna av de officiella 55 minoriteterna plus Han folket. Den största gruppen ses som Han, men även Han är inte en homogen folkgrupp utan består av otaliga folk grupper med olika språk och kulturer, alla med den gemensamma nämnaren att ha varit del av den mycket framgångsrika Han-dynastin (206 FK till 220 EK) som avlöste den grymma men effektiva Qin dynastin (221 till 207 FK) vilken grundade Kina som nation.
Dessa personer är direkt olämpliga att rapportera, man kunde åtminstone ställa grundkravet att personen skall ha de mest grundläggande kunskaper om ämnet man skriver om, men det är uppenbart inte fallet.
Kina var en gång ledande i världen när det gäller teknologi, konst, kultur och ideologi. Man sökte aldrig att påtvinga någon något, utan ledde genom exempel. ”Att leda folk är konsten att följa dom” som filosofen LaoTsi sade. Japan är ett framstående exempel. Det var inte kineserna som åkte till Japan och påtvingade japanerna något med vapenmakt, det var japanerna som skickade stora ambassader, delegationer, till Kina för att studera vad Kina gjorde, och det inspirerade och styrde hela den Japanska utvecklingen och kulturen. Det var kanske främst på 1300 talet. Det är viktigt att komma ihåg att japanerna inte bara kopierade, man inspirerades, och till den grad att halva det japanska språket till denna dag är faktiskt kinesiska. Inte bara skrivtecknen. Som exempel, ”berg” heter både ”yama” och ”san” på japanska, ”yama” är ”äkta” japanska, medan ”san” är det kinesiska ordet ”shan”. Skrivtecknet är exakt detsamma. Japan anammade mycket av Kinas språk, religion, regeringsform, arkitektur, stadsplanering, konst, musik och till och med klädsel men samtidigt utvecklade all till eget behov.
Kina återtar idag uppenbart sin forna ledande position, inte med tvång och styrning genom hot och krigshandlingar, utan genom att leda. Den (alltmer) forna stormakten USA arbetade, och arbetar fortfarande, med att med metoder av våld, krig och hot påtvinga andra sin ideologi och ”demokrati”. Resultaten är alltför uppenbara. Inte minst Europa känner av resultatet idag med de stora flyktingströmmarna.
Vi hör ofta att journalisternas roll är att granska makten. Det är sant i den svenska modellen, men det stämmer inte i den kinesiska. Orsaken är att bland annat just journalisterna var den grupp som systematiskt hetsade olika grupper mot varandra mellan 1912 och 1949 och därmed orsakade miljoners lidande och död. Mao regimen satte 1949 ett dramatiskt stopp för den verksamheten genom att ta kontroll över politik, media, litteratur och konst. Kina har idag andra system där folket kan direkt granska, styra och påverka de frågor som berör dem, och till och med avskeda både politiker och tjänstemän som inte lyssnar och är följsamma. I Sverige saknas sådana mekanismer. Medias roll i Kina är som kommunikatör, inte filtrerande mellanhand som ”opinionsbildar” eller får ägna sig åt att sätta och styra ”agendan”.
”Granskning” i Sverige har alltmer fått karaktären av att ”snoka i andras privata angelägenheter”. Man letar sensation, trakasserar och använder rena ”Hells Angels typ standover” taktik för att hota och tysta andras yttrandefrihet. Det är mycket svårt att se hur privatlivet och privatekonomin hos de som är involverade i ”alternativa media”, Folkmedia, eller bloggare har något med journalism eller media alls att göra, men där gräver traditionella media för att misskreditera, störa, trakassera, och skapa sensation. Vad de flesta svenska traditionella media gör är naturligtvis att smutskasta och försöka undergräva förtroendet för vad som i realiteten är konkurrenter som granskar stora medias makt. Hur kan det vara att ”granska makten” genom att trakassera ett par pensionärer i deras hem och och en ung video bloggare. Svårt att kalla det ”journalism”. Resultatet blev naturligtvis att dessa traditionella medias journalister själva blev hotade och granskade – med samma metoder. Kliv ur sandlådan.
Journalistikens arbetssätt, inte yttrandefriheten eller pressfriheten, måste helt enkelt regleras i Sverige, precis som att köra bil är reglerat och att yrkesförare i trafiken inte har några privilegier över andra, men alla kan fritt resa dit om vill. Mainstream media i Sverige kommer att få finna sig i att alltmer by granskade av Folkmedia, alltså vad vi kallar ”alternativa” och ”sociala”. Det är inte valbart och det kommer inte att gå att stoppa med smutskastning och att försöka undergräva trovärdigheten.
Svenska traditionella medias journalism har i alltför många avseenden hamnat i en grop av negativt gnäll-skriveri, etiketterat ”granskning” och ”kritik”, men folk är helt enkelt trötta på att ständigt bli serverade samma negativa halvsanningar eller uppdiktade falsarier. Det går att kolla upp kvalitet och sanningshalt idag, även när det gäller Kina. Det skapar bara mer förakt och misstroende mot journalistkåren och enskilda journalister, ett förtroende som ligger i världsbotten, för att inte säga är rent förakt.
Journalismen, och bloggandet, har även blivit mycket internationellt. Om en svensk skriver kommentarer på en amerikansk sajt om det amerikanska valet, påverkar han då valet. Förmodligen – ja. Om en ryss skriver kommentarer på en svensk sajt om det svenska valet, påverkar han då valet. Förmodligen – även, ja. Skall man då förbjuda det. Det går helt enkelt inte. Turkar i Tyskland har sagt, ”Vi har varit här i 50 år, och vi är fortfarande turkar, och stolta över det. Om 500 år kommer vi fortfarande att vara turkar.” Under dessa 500 år kommer turkarna alltmer att påverka tysk politik, och samma turkar kommer att påverkas från just Turkiet. Den ”integration” som Sverige försöker sig på fungerar inte. Både Kinas nationalister (1912 till 1949) i och kommunisterna (1949 till 1967) har försökt, och katastrofalt misslyckats. Den nuvarande kinesiska modellen, att vara stolt över sin härkomst, nationalism, och även att respektera andra att vara det, fungerar. En avvägning mellan tolerans och respekt där alla använder samma protokoll.
Den klassiska höger-vänster skala fungerar heller inte längre. Den kommer från franska revolutionen, (1789 till 1799) aristokraterna och adeln satt till höger, revolutionärerna till vänster. ”Vänster” har sedan blivit knutet till socialism, och ”höger” till motpolen. Expo/AFA anses vänster, medan motpolerna SMR och NMR höger, men var placerar man SD? Dom passar inte in på den skalan, snarare är det ett parti som står över ideologiska och religiösa grupperingarna och följer folkviljan i sakfrågor, och det kan väl vara framtiden, och om mans skall tro opinions undersökningarna så är det redan så.
I Kina fungerar det, det är sakfrågor som är politik, inte ideologi eller religion. Vi skall inte glömma att ”Högern”, nu Moderaterna, en gång representerade kapitalet och industrin, Centern var ”Bondeförbundet”, och att Socialdemokraterna har samma rötter som Nationalsocialisterna hade i Tyskland, nämligen den sovjetiska kommunismen, Lenins och Stalins ideologi. Till en början kopierade båda oblygt både slogans och propaganda affischer först använda av kommunisterna i Sovjet. Ingen kan förneka att de svenska partierna har förändrats från sina rötter, även så SD.
Svenska media måste helt enkelt anpassa sig till förändringarna, eller utplåna sig själv. Här finns ingen valfrihet.
Redaktionen
Kinarummet.
Artikeln kan fritt återges med källa
Kinarummet 
You must be logged in to post a comment.