Ljugarmedias hämnd. Jojje Olsson portad

Papperstillverkning i Kina för över 2,000 år sedan

Den svenske journalisten Jojje Olsson har blivit portad från Kina och svenska media skyller på en skärpt censur.

Vårat gräv har visat, från säkra källor och erfarna kinakännare, att under sina många år i Kina, mellan sju till nio, har Jojje arbetat och uppehållit sig illegalt i landet, svartarbetat, och har ett digert belastningsregister av kriminell verksamhet enligt välkända kinesiska lagar. Sverige hade säker reagerar betydligt hårdare om det hade hänt här.

Man påstår i Svenska media att regeringen i Kina har väsentligt skärpt censuren, men sanningen är att man tvärtom snabbt liberaliserar media, däremot slår man ner på extremister, våldsbejakande uppviglare, falsk ryktesspridning och radikalisering. Sådant anses inte vara del av yttrandefriheten.

De har heller inte gått att få bekräftelse på att Jojje har en journalist examen från Hong Kong, eller att ha ens varit inskriven vid universitetet.

Hur fungerar då media i Kina.

Vi tar en titt på hur Kinas media lagar fungerar och varför, och varför flera svenska och andra journalister har portats efter att de enligt Kinas lagar har ägnat sig åt kriminell och olaglig verksamhet och arbetat illegalt.

Envar som besöker eller vistas i ett land måste följa det landets lagar. Det gäller alla länder, inklusive Sverige eller Kina. Det accepteras inte att påstå att eftersom jag är journalist står jag över rättssamhället och landets lagar och kan göra som jag vill. Om någon journalist kommer till Sverige och börjar bedriva förtal och hatisk verksamhet mot en folkgrupp, till exempel antisemitism, då accepterar inte Sverige det utan personen dras inför rätta och eventuellt blir ombedd att lämna Sverige. Kina är inte annorlunda.

Den svenske journalisten Jojje Olsson fick nyligen sitt visum till Kina indraget och är uppenbarligen inte tillåten att vistas i landet framöver under överskådlig tid. Därefter gick han bärsärkagång med vinklad och selektiv information i svenska media som urartade till rena hämndaktioner och försök att radikalisera läsarna mot Kina.

Det är naturligtvis så att i vilket land man än befinner sig i världen är man skyldig att följa det landet lagar som dom är, inklusive i Sverige, och helt oberoende om man råkar ha egna idéer vad rätt och fel är eller vilka friheter man vill åtnjuta eller vilka åsikter man har. De säkra källor vi har och den information vi har grävt fram förefaller klart visa att Jojje Olsson inte tycks hålla med om det, för som det verkar bröt han grovt mot Kinas lagar och ägnade sig även åt vad Kina betraktar som kriminell verksamhet. Hittills har många av de som ägnat sig åt sådan olaglig verksamhet lyckat gömma sig för myndigheterna då dom använt andra språk än engelska eller kinesiska. Nu liberaliserar Kina snabbt media systemet, och det betyder att lagbrytare anmäls till övervakande myndigheter. Det är ingen skillnad mot Sverige, en som bryter mot lagen blir ofta anmäld, och myndigheterna ingriper.

Jojje Olsson kan nog skratta sig lycklig att han bara blev portad från Kina, de kriminella verksamheter han under åratal tycks har ägnat sig åt, enligt Kinas lagar, har, i vissa försvårande omständigheter, tidigare lett till dödsstraff. Han har dessutom svartarbetat och uppehållit sig i Kina illegalt i närmare nio år.

Kinas media historia

Kina tillämpar inte svenska lagar i Kina lika lite som Sverige tillämpar kinesiska lagar i Sverige. För att förstå, låt oss gå tillbaka i tiden till Kinas kejsardöme. Något media eller demokrati fanns inte. Kejsaren var enväldig och styrde genom sina tjänstemän på olika nivåer. De goda kejsarna, och det fanns många, lyssnade noga på folket krav, klagomål och behov och tillfredsställde dom. Dom var skickliga ledare och Kina blomstrade. Så fungerade Kinas folkstyre.

År 1911 föll kejsardömet sönder och den då 6-årige siste kejsaren, Pu Yi, abdikerade. Nästa år etablerades Republiken Kina. Förebilden var västerländska demokratier, det skulle vara val, yttrandefrihet och pressfrihet. Det fungerade inte alls. Journalister, bokförläggare, författare och konstnärer engagerades mot betalning för att hetsa, provocera och radikalisera olika grupper mot varandra. En lång period av inbördeskrig och misär blev resultatet. En parallell i dagens värld är radikaliseringen av islamister.

År 1949 utropade kommunisterna Folkrepubliken Kina, och tog en totalitär kontroll av media, all publicering och konst. Därmed upphörde även hetsen, provokationerna och radikaliseringen. Regimen införde dessutom nära nog en strikt apartheid system för att hålla olika grupper av antagonister fysiskt åtskilja, ett system som sedan länge har avskaffats. Idén var att folket skulle få yttra sig under kontrollerade former, liknande Sverige av idag, och någon hets, provokation eller radikalisering tilläts inte. Problemet blev att ingen ville eller vågade yttra sig även om dom kunde.

Under hela denna utveckling från 1912 till 1949 hade just hets, provokationer och radikalisering kostat kanske 100 miljoner människor livet genom resulterande våld och administrativ misskötsel som orsakat angiveri, svält och sjukdomar.

Dagens media

Åren gick och 1976 avled Mao Zedong och en period av liberalisering började som pågår än idag. Media frikopplades från statlig kontroll och och utvecklades till något liknade svenska statligt finansierat medieföretag som SR. En väsentlig skillnad är att alla medieföretag i Kina som erhåller motsvarande svenskt mediastöd har skyldighet att publicera vad olika myndigheter vill ha offentliggjort. Samtidigt har myndigheter en skyldighet att publicera vad dom planerar, och vad dom har för sig. På så sätt avser man att allmänheten skall hållas informerad och ges tillfälle att debattera och påverka olika sakfrågor innan dom genomförs. Den så välkända svenska sekretessen, där myndigheter myglar igenom beslut under sekretess, tillåts inte.

De verkliga debatterna pågår inte i de engelskspråkiga nationella media utan finns på lokala media, framför allt på webb media och sociala media, och dom kan bli både hetsiga, argsinta, och intensiva och kretsar alltid runt olika lokala sakfrågor. Utländska journalister missar dom helt.

Alla utlänningar som vistas eller arbetar i Kina, och inte är fast bosatta med rätt tillstånd, skall ha ett korrekt visum. De som bedriver journalistisk verksamhet i Kina skall ha ett journalist visum. Jojje Olsson rapporteras ha arbetat illegalt i Kina på turist eller besöksvisum i närmare nio år, eller ha köpt besöksvisum på svarta marknaden in Hong Kong. Man betalar en agent mellan 3,000 till 5,000 kronor, pengarna går sedan till att muta en immigrationstjänsteman att utfärda ett visum. Sverige har precis samma regler, och den som ertappas som illegal invandrare eller att arbeta svart blir antingen ombedd att lämna landet eller deporterad, och i vissa fall får avtjäna straff. Pressfrihet eller yttrandefrihet är inte motiveringar att bryta mot immigrationsreglerna eller andra lagar eller att begå kriminella handlingar, inte i Kina och inte i Sverige heller.

Mot bakgrunden att en otyglad press och yttrandefrihet tidigare hade kostat omkring 100 miljoner människor livet som ett resultat av hets, provokationer och radikalisering har Kina omgett detta med stränga regler. Reglerna är ibland medvetet snäva, man sätter folkets välfärd, säkerhet och skydd framför pressfrihet och yttrandefrihet. I Sverige är det tvärtom, pressfrihet och yttrandefrihet värderas högre än hets, provokationer och radikalisering som leder eller kan leda till våld.

Våldet, kriminaliteten, överfallen och våldtäkterna är alltför omskrivna i svenska media. Någon motsvarighet finns inte i Kina. Här går lättklädda unga ensamma kvinnor säkra genom oupplysta parker på småtimmarna. Polisen går obeväpnad, inga vapen, handfängsel, pepparspray eller batonger. Ett ”fredligt och harmoniskt samhälle” säger sig Kina vilja ha, och det uppnår man. Däremot håller man efter extremister, uppviglare, provokatörer och radikalisering. Det sker öppet på individuell nivå, individen vet att han har en ”minder” och vem det är. Någonting som den svenska ”massövervakningen” finns inte.

Det finns en annan lag som är mycket viktig i Kina, förbudet att sprida falska rykten och skvaller. Det inkluderar att man vinklar och medvetet och selektiv utesluter väsentlig information för att skapa ett falskt intryck. Den lagen stiftades redan för nära 2,000 år sedan av Kejsar Liu Bang, som gick till historien som en av Kinas mer skickliga ledare under den mycket framgångsrika Han dynastin. En annan mycket viktig lag är ett strängt förbud mot alla former av uppvigling till våld, speciellt massuppvigling, att skapa oroligheter. Många västerlänningar har råkat illa ut under de lagarna. Senast de så kallade ”bokförläggarna” Gui Minghai och svensken Peter Dahlin. Det har ingenting med press eller yttrandefrihet att göra.

Kritik, inklusive av staten eller myndigheter, är välkommen i Kina och uppmuntras, men den skall göras inom lagens ramar, precis som i Sverige. Även Sverige beivrar ju lagbrott i de sammanhangen, som hatiska drev och hot om våld mot jounralister. Ganska nyligen fick ju konstnären Dan Parks både 3 och 6 månaders fängelse när han gått utanför de gränser som lagen fastställt, flera journalister som skriver för media på mer extrema ytterkanter i Sverige har bötfällts eller fått andra straff, och till och med en större tidning som Expressen råkade illa ut när man agerade utanför lagens råmärken.

Pressfrihet och yttrandefrihet står inte över rättssamhället, inte i Sverige och inte i Kina. Jojje Olsson har tydligen brutit grovt mot flera lagar och bedrivit kriminell verksamhet samtidigt som han vistats och arbetat illegalt i landet.

Många journalister har genom åren råkat illa ut efter att man ignorerat och brutit mot andra länders lagar, inte bara Kina, och Jojje Olsson lär knappas bli den sista. Pressfrihet och yttrandefrihet är alltid reglerad, i Sverige liksom andra länder, men gränserna varierar, mycket beroende på landets historia och erfarenheter, men lag är lag och journalister står inte över något rättssamhälle någonstans, även om både vissa personer och organisationer gärna skulle vilja att vore så. Bryt mot lagen, och känn påföljderna. Som exempel, i Europa finns ett nästan drakoniskt skydd mot antisemitism. Förklaringen är naturligtvis vad som hände under kriget och med förintelselägren. På samma sätt i Kina finns starka skydd mot massuppvigling, att sprida falska rykten, provokationer, hatiska drev mot personer och grupper, och att radikalisera personer och grupper. Förklaringen är densamma, historiska händelser.

Kina har i många avseenden större yttrandefrihet än Sverige idag, men det finns även snävare begränsningar, främst av historiska skäl, och att Kina har otaliga folkgrupper och hets, provokationer och radikalisering är inte tillåtet som i Sverige. En grundläggande skillnad är att yttrandefriheten i Kina tillkommer exklusivt allmänheten, inte en begränsad sluten krets och kartell av journalister, som i Kina inte tillåts placera sig som en ”gatekeeper” och filter som kontrollerar yttrandefrihet och informationsflödet.

I Sverige kan journalister och skribenter vräka ut sig nästan vad som helst. Främsta begränsningen är ”hets mot folkgrupp”. Den tillämpas mycket strikt när det gäller de judiska eller romska folkgrupperna eller folkgrupper från MENA länderna. Lagen tillämpas mycket sällan när det gäller den svenska folkgruppen, och tillämpas inte alls när det gäller de ryska eller kinesiska folkgrupperna. Där tillåts, och tillämpas, hets, provokationer och radikalisering helt fritt och ohämmat. I Kina behandlas alla like, inklusive den kinesiska folkgruppen.

Ett exempel på förfalska information svenska media levererar till svenska läsare är att Kina och XiJinping har stramat åt yttrandefriheten och allt fler webbmedia stängs ner. Att fler webbmedia sajter stängs är korrekt, men man utelämnar att det totala antalet ökar lavinartat. Om, hypotetiskt, en procent av alla media faller utanför lag och regelverk och stängs, om så 100 sajter grundas, då stängs en sajt ner. Om 10,000 sajter grundas, då stängs 100 sajter ner. Media i Sverige rapporterar bara om ökningen från 1 till 100 och påstår att censuren har ökat, men förtiger hela sanningen och därmed missleder och ljuger för läsarna. I Kina vore detta att sprida falska rykten och är kriminellt, men ett land som Sverige går det bra. Det pågår en enorm liberalisering av media i Kina just nu, men man vill inte återvända till perioden 1912 – 1949. Människoliv är mer värda än otyglad pressfrihet och yttrandefrihet. Kritik är välkommet och uppmuntras, men kritik är inte samma sak som att smutskasta, ljuga, selektivt utesluta, hetsa, provocera, eller att arbeta på att radikalisera läsarna mot Kina och dess folk.

Även i Sverige och på sociala media stängs ofta konton av numera efter att ägaren har brutit mot lagar eller regler.

Hur ser allmänheten i Kina på utländska jounralister

En australiensare beskrev det nyligen på följande målande sätt. Tänk dig att du möter en person som säger sig vilja bli din vän. Du bjuder in honom till ditt hem. Han kliver in utan att ta av sig sina smutsiga skor, gå oinbjuden in i vardagsrummet och lägger upp fötterna på soffan. Sedan går han oinbjuden till köket och tar sista ölen ur kylen. Din snälla fru sätter fram lite tilltugg, han klagar på smaken och kritiserar hennes utseende och klädsel, spottar på golvet och klagar på att det är smutsigt i huset och att det luktar. Nog skulle du slänga ut vederbörande omgående och upplysa honom att han inte var välkommen tillbaka. Detta är kanske satiriskt, men det är så Kina känner mot utländska journalister och hur dom bär sig åt och skriver, och dom behandlas precis på samma sätt.

Journalist i Kina

Att vara journalist är i dagens Kina ett respekterat statusyrke. Amerikanska undersökningar visar att förtroendet för kinesiska journalister i Kina är det högsta i världen. Det är skillnad mot Sverige där förtroendet är ett av de lägsta i världen. Skillnaden är att i Sverige ställs inga krav på journalismen, medan i Kina ställs stora krav på kvalitet, sanning, balans och respekt. Journalister, vilka på kinesiska är en skyddad titel, är sina egna ansvariga utgivare, och precis som svenska ansvariga utgivare skall dom vara registrerade, har personligt ansvar, och kan göras både finansiellt och rättsligt ansvariga för vad dom publicerar. ”Journalist” i Kina kan bäst jämföras med yrken som läkare eller advokater i Sverige. Yrket skall utövas med ansvar.

Jojje Olsson är en ung Hong Kong utbildad aggressivt ambitiös ung journalist med vissa grundläggande kunskaper i kinesiska språket, tydligen också med starka men extrema ideologiska övertygelser, och det är egentligen synd att han nu får utgöra ett varnade exempel, men han är inte den enda som råkat illa ut efter att ha satt sig över ett lands lagar. Journalism, pressfrihet och yttrandefrihet innebär inte en rätt att sätta sig över rättssamhället, inte heller en rätt att förneka det om det inte passar den egna agendan eller de egna åsikterna eller den egna värdegrunden.

Kinarummet – Redaktionen i september 2016.